Jisses. Världen är inte alltid som man tror. Visserligen blir jag inte förvånad över saker, men jag fascineras av mycket. Hur folk är, hur man behandlar sina medmänniskor, hur man beter sig och vad man gör och inte gör.
Ett trött inlägg blir det idag och förmodligen är det ingen annan än jag själv som förstår vad jag menar, men vad gör det. Det är ju inte heller meningen.
Varför är jag själv som jag är? Varför kan jag inte acceptera vissa saker och bara flyta med och leva livet. Allt vore så mycket enklare om man bara kunde stänga ute det man inte gillar och bara leva i sin lilla värld och vara nöjd.
Varför säger man inte bara "tack o hej" till de man inte gillar? Varför ska man umgås med jobbiga människor? Varför bryr man sig egentligen om vad andra tycker och tänker?
Jag tror att jag har lite sömnbrist, min hjärna går på högvarv och det surrar de mest bisarra tankar omkring där. Behöver skapa ordning i det kaos som kallas hjärna.
Jag tänker för mycket ibland och ibland tänker jag inte alls. Hur vet man vad som är rätt och fel? När är det viktigt att tänka och när kan man skippa tänkandet och gå på magkänsla?
Nu är jag så där ruskigt frågvis som jag är ibland, men jag har upptäckt att om jag sätter ord till mina tankar så hjälper det mig att få lite ordning i kaoset. Mitt sätt att hantera rädsla kanske? Vad är jag då rädd för?
Jag är nog rädd för det som de flesta är rädda för, att inte klara av livet!
