Vad vill livet?

Nu är jag i en sån där period där jag funderar mycket över vad som är meningen med min tid på jorden. Jag vet att jag inte är menad att bara springa på i ekorrhjulet, jag vet att jag är menad för något mer, men vad?
Har kört två vändor igen, fick mycket skit efter den första och än mer efter den andra. Dock inget konkret på vad som gjorts fel, bara missnöje.
När vi skickar utvärderingar om vad som hänt så får vi höra att man inte ska älta det förflutna, dubbelmoral vad är det...

Ont i kroppen har jag nu efteråt också, funderar på om jag kanske ska gå till en läkare och få sjukskrivning istället för att få a-kassa, jag vill ju jobba men med den värk som härjar framförallt i ryggen så går det inte att jobba. Jag har ju ett ganska aktivt jobb och vill helst fortsätta med det. Har ju även en aktiv fritid med hästarna och det är något jag inte FÅR släppa, utan hästarna är jag inget alls.

Snart dags att åka söderut igen, hoppas på att inte behöva åka hela vägen, men får väl se hur det blir med den saken. Måste åtminstone få tag på en bil som inte kostar allt för mycket i bränsle. Men har en idé om hur det ska lösa sig. Borde gå att få ihop resan så det inte blir så kostsamt.

Kärleken sprider skräck inom mig. Hade ett förhållande i somras som det bara blev skit av. Hade lovat mig själv att det var sista försöket, men har nu träffat en kille som är helt klart något ovanligt. Men jag lurar väl mig själv som vanligt, det kommer aldrig hålla i längden så bättre hålla det på kompisnivå hela vägen så kanske det håller lite längre i alla fall och ingen behöver bli ledsen.

Dock håller inte mitt hjärta med hjärnan där, men jag har ju stängt ute känslorna förr och borde kunna göra det igen. Dock så vet jag inte om mitt tilltänkta tillvägagångssätt är det bästa, men så länge jag inte gjort något så ska jag väl inte behöva bekymra mig.

Fattar inte hur man får ett förhållande att vara för evigt, alla måste ju ha sina svackor, hur tar man sig ur dom? Hur får man kärleken att växa sig starkare istället för att blekna? Sånt lärs aldrig ut, det får man själv prova sig fram genom hela livet och för min del ser det inte ut att hittas någon lösning.

Funderar på att flytta långt, ett stort beslut och jag kommer ta minst ett år, kanske två på mig att fundera över om det verkligen är vad jag vill. Troligen blir det inte av, men tanken finns och ibland är det ett mer aktivt tänkande. Hade jag inte haft min dotter hade jag aldrig tvekat faktiskt. Då hade jag nog redan varit på väg. Men när man som jag är mamma så har man ett ansvar. Plus att jag ju har svårt att förstå hur jag skulle klara att vara ifrån den enda som betyder något för mig. Men kanske är det inte meningen jag ska förstå en del saker, kanske är det meningen att den prövningen ska tillkomma i mitt liv? Jag hoppas jag har fel, jag hoppas jag kan få hitta en meningsfull tillvaro tillsammans med min dotter, men just nu känns det riktigt omöjligt. Självklart så blir det ju knasigt nu när jag är arbetslös och har ont i kroppen och inte vet hur jag ska få ihop ekonomin. Jobb fanns över sommaren och jag kom ikapp med ekonomin, nu strular det med a-kassa så jag snart bara vill ge upp.
Ja såna tankar har åter igen dykt upp tyvärr. Jag vet att det är en feg lösning, men hur mycket måste man orka??