Förbannad och besviken

Hur i helvete kan man vara så självisk att man inte håller vad man lovat sitt barn.
Verkar inte som människan fattar hur barnet känner och reagerar. Att då som andra förälder stå där med det ledsna barnet och försöka trösta utan att kasta skit på den andre är fasen inte lätt.

Att svika en vuxen människa är fel, att svika sitt barn är bland det dummaste man kan göra.
Hur ska den tilliten fungera senare i livet? Hur ofta ska barnet behöva bli sviket? Hur ska man som andre förälder hantera situationen? Man blir ju förbannad och besviken, men det hjälper ju inte barnet att man visar de känslorna.

Jag lovar sällan saker, de få gånger jag lovar så är det saker som jag vet att jag kommer kunna hålla, förutsatt att jag inte blir överkörd av en bil eller att världen går under eller något liknande.

Det som denne människa satt före sitt barn törs jag knappt skriva, det gör mig så förbannad. Att sätta jobbet före sitt barn!!!!! Jag vet att dennes jobb är viktigt, men måste man välja så finns det alltid en utväg där man kan sätta barnet i första hand. Ingen är oumbärlig i sitt jobb, även om man har sitt eget företag så går det alltid att lösa saker på annat sätt.
Folk har förståelse för att man har ett privatliv, men sätter man hela tiden jobbet främst så förväntar ju sig folk det till slut också.

Jag är så arg så detta inlägg blir väl bara förvirrade upprepningar.
Sällan jag gråter, men det har jag gjort idag. Att se sin 3-åring storgråta för att pappa sviker, det vill jag inte någon ska behöva uppleva :'(

Blandade känslor

Fasen vilken känslostorm som bröt ut ikväll. Efter vi ätit middag så gick jag och Lovisa ut. Hon lekte i sandlådan medan jag städade lite i hundgården. Tog ett varv runt gammelkåken och när jag kom runt hörnet vid vedboden och såg min älskade dotter leka på gårdsplan så ville jag bara stanna tiden.
En helt underbar känsla att se henne så lycklig, på samma plats på jorden där jag själv trivs så enormt bra. Det var länge sen jag hade den känslan, men ikväll kom den med full kraft.
Detta är min plats på jorden!! Hur ska jag kunna lämna?? Jag slits itu just nu av mina delade känslor. Det enda jag saknade för att den där stunden skulle vara helt perfekt, var en vuxen att dela den med.
För en kort stund fastnade jag i en dröm och mådde så otroligt bra, sen kom tankarna farande och berättade att jag inte har så mycket framtid här just nu. Jag hittar inget jobb som fungerar med Lovisa och jag kommer inte orka bo ensam på gården när det blir vinter igen.

Jag minns så väl att jag bläddrat förbi denna gård så många gånger på internet när vi letade, men till slut fanns liksom inget mer att titta på. Känslan när jag klev ur bilen på gårdsplanen för första gången var precis densamma som jag fick ikväll. HÄR SKA JAG BO!!

Jag som tyckte livet var förvirrat innan, nu är det om möjligt ännu värre. Hur ska jag göra? Jag vet att det bara är jag själv som kan bestämma hur det ska bli. Men jag är så osäker så jag vet inte alls. Älskar ju Norrland. Älskar denna platsen.
Varför ska livet vara så svårt jämt för???

Vad jag tror jag saknar

Jag är ju inte helt säker på hur jag vill att livet ska vara, eller vad som får mig att må bra.

Men något jag är ganska säker på att jag skulle vilja ha, inte just nu men i framtiden, är en karl som visar sin kärlek. För mig räcker det inte med att höra någon säga att han älskar mig, ord är rätt betydelselösa i det stora hela.
Små, små saker kan istället göra hela skillnaden. Tänk att få uppleva att någon verkligen bryr sig, att någon gör saker för att JAG ska må bra. Jag vet ju att jag själv gärna gör sånt, men är det inte ömsesidigt så tröttnar man fort. Hur svårt kan det egentligen vara att få en annan att känna sig vacker och uppskattad. Jag tror inte jag är vacker, jag hoppas att jag åtminstone räknas som söt. Men om någon är riktigt kär i mig så borde jag ju vara vackrast i världen för den människan oavsett hur jag ser ut. Tänk om man ibland kunde få någon bekräftelse för det, få höra saker som "vad fin du är idag" eller "åh, vad jag tänder på dig i den klädseln". För att inte nämna blickar, visst måste man kunna få en uppmuntrande blick någon gång, att någon vill vila ögonen på en bara för dom tycker om en. Kanske en blinkning också...

Små, små positiva saker borde få fylla ens vardag. Tänk om man varje dag kunde få beröm för något man gjort eller hur man ser ut. Jag är ju en hästmänniska och jag vet att det fungerar som bäst med djur om de får positiv förstärkning. Varför kan inte människor ge varandra det? Nä, vi ska gå och tro att allt är bra så länge ingen säger något. Ja men vad händer då när chefen ringer, jag får hjärtat i halsgropen och funderar över vad jag gjort fel denna gång, törs jag svara o.s.v. Skulle man istället få höra en gång i veckan både positivt och negativt så tror jag att åtminstone jag skulle ha lättare för att ta åt mig av kritiken. Visst bör man få höra direkt om man gör fel, men då är det ju lika viktigt att få höra när man gör rätt!!

Jag har gjort flera misstag i mitt liv, det största tror jag är när jag för ett drygt år sen bestämde mig för att familjen var viktigare än hästarna. Hade jag tänkt rätt så hade jag insett att JAG är viktigast och att jag inte mår bra utan hästar. Jag vet nu ed facit i hand att jag inte behöver någon egen häst egentligen, men jag behöver regelbunden samvaro med mina fyrbenta älsklingar.


Något annat jag funderat över är hur min pappa påverkat mig. Jag har alltid upplevt att han velat ha den perfekta familjen, ingen i hans familj får göra fel medan andra människor fått göra det. Alla har under min uppväxt tyckt jag haft en superbra pappa, själv har jag inte alls tyckt det.
Jag vet nu också att jag är förbannat lik min pappa till sätt och humör, fördelen som jag har är att jag är medveten om det och kan jobba aktivt för att ändra på mig. Men när orken tryter så faller jag och blir precis sån som jag inte vill vara - som min egen pappa.
Det känns fruktansvärt att känna så, jag borde ju älska min pappa. Han har under de senaste 10 åren ställt upp enormt mycket, visat kärlek och varit en riktigt superbra pappa även i mina ögon.
Men för en månad sen när jag besökte mina föräldrar så hände något, jag vet inte vad, men helt plötsligt var han samma gamla pappa som när jag var barn. Det skrämde mig och jag vill för tillfället inte träffa han, tycker det är jobbigt att prata i telefon med han.
Jag vet inte hur, eller ens OM jag ska försöka berätta det för mina föräldrar. Min mamma vill att jag pratar med henne och jag har ju alltid kunnat prata med henne. Vi har varit mer som bästisar än mamma-dotter ända sen jag blev tonåring. Men att kritisera hennes livs kärlek vet jag inte om jag klarar. Jag är rädd för vad både hon och min pappa ska säga och göra. Vad har jag kvar om jag inte har mina föräldrar? Men jag klarar inte heller att umgås med dom som läget är just nu. Det jag inte vill är att riskera att det skär sig så att Lovisa inte får träffa sina morföräldrar, jag vet hur mycket dom älskar varandra och trivs med varandra.
Men går jag och mår dåligt så drabbar ju även det min dotter och ska jag sätta mig själv främst så får jag nog en gång för alla ta den fighten. Jag vet inte hur jag ska orka, men jag måste nog.

Det är så mycket tankar och funderingar i mitt huvud just nu. Ibland klarnar det lite och då måste jag som nu passa på att skriva ner dom. Vet att jag kommer vara slut när jag skrivit klart, men det kommer kännas bättre i hjärtat efteråt, ytterligare en sten som lättar.