Vad vill livet?

Nu är jag i en sån där period där jag funderar mycket över vad som är meningen med min tid på jorden. Jag vet att jag inte är menad att bara springa på i ekorrhjulet, jag vet att jag är menad för något mer, men vad?
Har kört två vändor igen, fick mycket skit efter den första och än mer efter den andra. Dock inget konkret på vad som gjorts fel, bara missnöje.
När vi skickar utvärderingar om vad som hänt så får vi höra att man inte ska älta det förflutna, dubbelmoral vad är det...

Ont i kroppen har jag nu efteråt också, funderar på om jag kanske ska gå till en läkare och få sjukskrivning istället för att få a-kassa, jag vill ju jobba men med den värk som härjar framförallt i ryggen så går det inte att jobba. Jag har ju ett ganska aktivt jobb och vill helst fortsätta med det. Har ju även en aktiv fritid med hästarna och det är något jag inte FÅR släppa, utan hästarna är jag inget alls.

Snart dags att åka söderut igen, hoppas på att inte behöva åka hela vägen, men får väl se hur det blir med den saken. Måste åtminstone få tag på en bil som inte kostar allt för mycket i bränsle. Men har en idé om hur det ska lösa sig. Borde gå att få ihop resan så det inte blir så kostsamt.

Kärleken sprider skräck inom mig. Hade ett förhållande i somras som det bara blev skit av. Hade lovat mig själv att det var sista försöket, men har nu träffat en kille som är helt klart något ovanligt. Men jag lurar väl mig själv som vanligt, det kommer aldrig hålla i längden så bättre hålla det på kompisnivå hela vägen så kanske det håller lite längre i alla fall och ingen behöver bli ledsen.

Dock håller inte mitt hjärta med hjärnan där, men jag har ju stängt ute känslorna förr och borde kunna göra det igen. Dock så vet jag inte om mitt tilltänkta tillvägagångssätt är det bästa, men så länge jag inte gjort något så ska jag väl inte behöva bekymra mig.

Fattar inte hur man får ett förhållande att vara för evigt, alla måste ju ha sina svackor, hur tar man sig ur dom? Hur får man kärleken att växa sig starkare istället för att blekna? Sånt lärs aldrig ut, det får man själv prova sig fram genom hela livet och för min del ser det inte ut att hittas någon lösning.

Funderar på att flytta långt, ett stort beslut och jag kommer ta minst ett år, kanske två på mig att fundera över om det verkligen är vad jag vill. Troligen blir det inte av, men tanken finns och ibland är det ett mer aktivt tänkande. Hade jag inte haft min dotter hade jag aldrig tvekat faktiskt. Då hade jag nog redan varit på väg. Men när man som jag är mamma så har man ett ansvar. Plus att jag ju har svårt att förstå hur jag skulle klara att vara ifrån den enda som betyder något för mig. Men kanske är det inte meningen jag ska förstå en del saker, kanske är det meningen att den prövningen ska tillkomma i mitt liv? Jag hoppas jag har fel, jag hoppas jag kan få hitta en meningsfull tillvaro tillsammans med min dotter, men just nu känns det riktigt omöjligt. Självklart så blir det ju knasigt nu när jag är arbetslös och har ont i kroppen och inte vet hur jag ska få ihop ekonomin. Jobb fanns över sommaren och jag kom ikapp med ekonomin, nu strular det med a-kassa så jag snart bara vill ge upp.
Ja såna tankar har åter igen dykt upp tyvärr. Jag vet att det är en feg lösning, men hur mycket måste man orka??

Förbannad och besviken

Hur i helvete kan man vara så självisk att man inte håller vad man lovat sitt barn.
Verkar inte som människan fattar hur barnet känner och reagerar. Att då som andra förälder stå där med det ledsna barnet och försöka trösta utan att kasta skit på den andre är fasen inte lätt.

Att svika en vuxen människa är fel, att svika sitt barn är bland det dummaste man kan göra.
Hur ska den tilliten fungera senare i livet? Hur ofta ska barnet behöva bli sviket? Hur ska man som andre förälder hantera situationen? Man blir ju förbannad och besviken, men det hjälper ju inte barnet att man visar de känslorna.

Jag lovar sällan saker, de få gånger jag lovar så är det saker som jag vet att jag kommer kunna hålla, förutsatt att jag inte blir överkörd av en bil eller att världen går under eller något liknande.

Det som denne människa satt före sitt barn törs jag knappt skriva, det gör mig så förbannad. Att sätta jobbet före sitt barn!!!!! Jag vet att dennes jobb är viktigt, men måste man välja så finns det alltid en utväg där man kan sätta barnet i första hand. Ingen är oumbärlig i sitt jobb, även om man har sitt eget företag så går det alltid att lösa saker på annat sätt.
Folk har förståelse för att man har ett privatliv, men sätter man hela tiden jobbet främst så förväntar ju sig folk det till slut också.

Jag är så arg så detta inlägg blir väl bara förvirrade upprepningar.
Sällan jag gråter, men det har jag gjort idag. Att se sin 3-åring storgråta för att pappa sviker, det vill jag inte någon ska behöva uppleva :'(

Blandade känslor

Fasen vilken känslostorm som bröt ut ikväll. Efter vi ätit middag så gick jag och Lovisa ut. Hon lekte i sandlådan medan jag städade lite i hundgården. Tog ett varv runt gammelkåken och när jag kom runt hörnet vid vedboden och såg min älskade dotter leka på gårdsplan så ville jag bara stanna tiden.
En helt underbar känsla att se henne så lycklig, på samma plats på jorden där jag själv trivs så enormt bra. Det var länge sen jag hade den känslan, men ikväll kom den med full kraft.
Detta är min plats på jorden!! Hur ska jag kunna lämna?? Jag slits itu just nu av mina delade känslor. Det enda jag saknade för att den där stunden skulle vara helt perfekt, var en vuxen att dela den med.
För en kort stund fastnade jag i en dröm och mådde så otroligt bra, sen kom tankarna farande och berättade att jag inte har så mycket framtid här just nu. Jag hittar inget jobb som fungerar med Lovisa och jag kommer inte orka bo ensam på gården när det blir vinter igen.

Jag minns så väl att jag bläddrat förbi denna gård så många gånger på internet när vi letade, men till slut fanns liksom inget mer att titta på. Känslan när jag klev ur bilen på gårdsplanen för första gången var precis densamma som jag fick ikväll. HÄR SKA JAG BO!!

Jag som tyckte livet var förvirrat innan, nu är det om möjligt ännu värre. Hur ska jag göra? Jag vet att det bara är jag själv som kan bestämma hur det ska bli. Men jag är så osäker så jag vet inte alls. Älskar ju Norrland. Älskar denna platsen.
Varför ska livet vara så svårt jämt för???

Vad jag tror jag saknar

Jag är ju inte helt säker på hur jag vill att livet ska vara, eller vad som får mig att må bra.

Men något jag är ganska säker på att jag skulle vilja ha, inte just nu men i framtiden, är en karl som visar sin kärlek. För mig räcker det inte med att höra någon säga att han älskar mig, ord är rätt betydelselösa i det stora hela.
Små, små saker kan istället göra hela skillnaden. Tänk att få uppleva att någon verkligen bryr sig, att någon gör saker för att JAG ska må bra. Jag vet ju att jag själv gärna gör sånt, men är det inte ömsesidigt så tröttnar man fort. Hur svårt kan det egentligen vara att få en annan att känna sig vacker och uppskattad. Jag tror inte jag är vacker, jag hoppas att jag åtminstone räknas som söt. Men om någon är riktigt kär i mig så borde jag ju vara vackrast i världen för den människan oavsett hur jag ser ut. Tänk om man ibland kunde få någon bekräftelse för det, få höra saker som "vad fin du är idag" eller "åh, vad jag tänder på dig i den klädseln". För att inte nämna blickar, visst måste man kunna få en uppmuntrande blick någon gång, att någon vill vila ögonen på en bara för dom tycker om en. Kanske en blinkning också...

Små, små positiva saker borde få fylla ens vardag. Tänk om man varje dag kunde få beröm för något man gjort eller hur man ser ut. Jag är ju en hästmänniska och jag vet att det fungerar som bäst med djur om de får positiv förstärkning. Varför kan inte människor ge varandra det? Nä, vi ska gå och tro att allt är bra så länge ingen säger något. Ja men vad händer då när chefen ringer, jag får hjärtat i halsgropen och funderar över vad jag gjort fel denna gång, törs jag svara o.s.v. Skulle man istället få höra en gång i veckan både positivt och negativt så tror jag att åtminstone jag skulle ha lättare för att ta åt mig av kritiken. Visst bör man få höra direkt om man gör fel, men då är det ju lika viktigt att få höra när man gör rätt!!

Jag har gjort flera misstag i mitt liv, det största tror jag är när jag för ett drygt år sen bestämde mig för att familjen var viktigare än hästarna. Hade jag tänkt rätt så hade jag insett att JAG är viktigast och att jag inte mår bra utan hästar. Jag vet nu ed facit i hand att jag inte behöver någon egen häst egentligen, men jag behöver regelbunden samvaro med mina fyrbenta älsklingar.


Något annat jag funderat över är hur min pappa påverkat mig. Jag har alltid upplevt att han velat ha den perfekta familjen, ingen i hans familj får göra fel medan andra människor fått göra det. Alla har under min uppväxt tyckt jag haft en superbra pappa, själv har jag inte alls tyckt det.
Jag vet nu också att jag är förbannat lik min pappa till sätt och humör, fördelen som jag har är att jag är medveten om det och kan jobba aktivt för att ändra på mig. Men när orken tryter så faller jag och blir precis sån som jag inte vill vara - som min egen pappa.
Det känns fruktansvärt att känna så, jag borde ju älska min pappa. Han har under de senaste 10 åren ställt upp enormt mycket, visat kärlek och varit en riktigt superbra pappa även i mina ögon.
Men för en månad sen när jag besökte mina föräldrar så hände något, jag vet inte vad, men helt plötsligt var han samma gamla pappa som när jag var barn. Det skrämde mig och jag vill för tillfället inte träffa han, tycker det är jobbigt att prata i telefon med han.
Jag vet inte hur, eller ens OM jag ska försöka berätta det för mina föräldrar. Min mamma vill att jag pratar med henne och jag har ju alltid kunnat prata med henne. Vi har varit mer som bästisar än mamma-dotter ända sen jag blev tonåring. Men att kritisera hennes livs kärlek vet jag inte om jag klarar. Jag är rädd för vad både hon och min pappa ska säga och göra. Vad har jag kvar om jag inte har mina föräldrar? Men jag klarar inte heller att umgås med dom som läget är just nu. Det jag inte vill är att riskera att det skär sig så att Lovisa inte får träffa sina morföräldrar, jag vet hur mycket dom älskar varandra och trivs med varandra.
Men går jag och mår dåligt så drabbar ju även det min dotter och ska jag sätta mig själv främst så får jag nog en gång för alla ta den fighten. Jag vet inte hur jag ska orka, men jag måste nog.

Det är så mycket tankar och funderingar i mitt huvud just nu. Ibland klarnar det lite och då måste jag som nu passa på att skriva ner dom. Vet att jag kommer vara slut när jag skrivit klart, men det kommer kännas bättre i hjärtat efteråt, ytterligare en sten som lättar.

Ensam

Helt sanslöst vad man kan känna sig ensam fast man egentligen inte är det.
Har sån enorm saknad efter en viss människa att jag inte kommer sluta känna mig ensam förrän jag träffar denna igen.
Saknaden efter Zita gör ju inte livet enklare heller. Jag vill bara gråta varje gång jag tänker på henne, men som jag är uppvuxen så är det en svaghet att gråta så jag törs sällan visa att jag är riktigt ledsen.
Lovisa var så underbar idag, hon tröstade mig med att det kommer fler Zita, hon visste inte när, men det skulle komma.
Älskar min dotter och vill bara göra vad som blir bäst för henne. Hon är allt jag har...

Förbannade djävla idioter!

Ja, men god morgon här kommer idioten och går bakom ryggen på dig och kör över dig.

Varför i helvete ska man ställa upp för andra när det alltid visar sig att man bara får skit tillbaka. Så försöker dom ursäkta sig med att det är så mycket annat som stressar dom. Jävla skitsnack, dom får väl för fan stå för vad dom säger, tycker och gör precis som jag får göra det!!!!

Men varsågod, vill dom göra allt själv så gärna för mig!

Orka diskutera!

Varför tjafsa om en massa skit?
Sånt som har hänt går inte att påverka.
Sånt som hänt uppfattas olika av alla.
Varför försöka en människa berätta något för mig som de hört av en annan när jag själv var med vid händelsen. Jag VET vad som hände och vad som sades, inte exakta ord, men tonfall och kroppspråk går inte att ljuga med.
Jag vet alldeles för mycket egentligen. Men vissa saker väljer jag att hålla för mig själv då det bara skulle göra onödig skada om det kom ut. Visst ska man inte fuska med vissa saker, men det har inte skadat någon och nu är problemet åtgärdat och kommer aldrig hända igen

Jag får nog sätta mig ner och skriva en hel jättelång story om allt jag upplevt sista året. Det kommer bli långt, det kommer bli innehållsrikt, det kommer säkert bli i helt fel tidsordning, men det kommer vara SANT varenda ord!!!

För mycket av det goda?

Ja, ibland blir det för mycket av det goda kanske.
Att ha en som man vill ha för evigt, men på grund av olika omständigheter inte kan vara mer än KK för tillfället har jag nu vant mig vid. Jag försöker njuta av de få stunder vi får ihop och vägrar vara svartsjuk eller efterhängsen.

Men när en vän (som jag varit KK med) hör av sig och erbjuder sig så känns det som ett problem.

Jag vill ju gärna njuta av de stunderna också. Att han är upptagen ser jag inte som MITT problem. Det är hans val och något jag respekterar. Han vet att jag inte är ute efter något mer samtidigt som jag vet att han inte vill ha mer än njutningen för stunden.

Men när mitt hjärta tillhör en annan så känns det helt fel för min del. Ska jag följa hjärtat, hjärnan eller kroppen???

För övrigt så talar ALLT för att jag ska hålla mig i Sverige en lång tid framöver. Efter såååå oändligt mycket strul så har nu mitt pass bestämt sig för att gömma sig. Jag har valt att inte se tecknen, men nu kan jag fasiken inte blunda längre. VAD kommer hända om jag trotsar allt och åker?
Det värsta som kan hända för mig just nu är att jag aldrig mer skulle få se min underbara älskade goa dotter som jag älskar över allt annat i världen. Hon betyder allt för mig och jag vet att jag inte skulle klara av att leva utan henne. Utan henne hade jag inte varit vid liv idag, trist men sant.

Förstår inte

Fast hur kul vore det egentligen om man förstod allt.
Just nu är jag mer än lagomt förvirrad.
Kan fan inte ta mig samman och göra något bra, kan inte sluta tänka. Allt blir bara galet och det känns som hur jag än gör så kommer det inte bli sim jag vill eller tänkt mig.
Varför kan man inte styra över sitt hjärta? Varför vinner aldrig förnuftet/hjärnan?

Ett litet tecken bara så jag håller mig uppe. Leks det med mig? Är jag bara en pjäs i spelet? Har jag chans att bli någon viktig pjäs? Vill jag bli en viktig pjäs? Förnuftet säger att jag ska hålla mig i bakgrunden, hjärtat säger jag ska kasta mig utför stupet. Vill lyssna på båda, vill göra det som blir bäst för mig själv. Ska jag lyssna på hjärtat och chansa eller ska jag kväva hjärtat och lyssna till förnuftet?
Jag märker på mina frågor vad svaret kommer bli. Kan man någonsin kväva sitt hjärta och fortsätta må bra? Jag tror inte det. Blir nog till att författa ett litet stycke text, sen lär jag inte kunna sova eller äta förrän jag får ett livstecken. Behöver inte vara något positivt eller negativt, bara jag får veta hur det ligger till.
Just nu vill jag bara bryta ihop, gråta mig till sömns och aldrig mer tänka på det som känns svårt. Men då kommer jag bara bedöva smärtan och hjärtat kommer må sämre för var dag som går.

Vågar man inte chansa kan man inget vinna???

Tillbaka :)

Jamen då var det dags igen. Har haft en period där livet varit mycket neråt och inte så mycket uppåt.
Men nu är skygglapparna på och jag ser framåt och framtiden ser bara positiv ut, den kommer verkligen bli vad jag gör den till.
Har insett efter snart ett år att jag faktiskt saknar min älskade Thor, han betyder så mycket för mig. Så efter några timmars sömn så ska jag åka till honom, plus att jag får hälsa på Daisy. Lovisa hänger givetvis med.
Sen blir det en tripp lite längre söderut ändå, har 4 mer kompisar att hälsa på innan jag på onsdag styr norrut igen. Har tid hos läkaren på torsdag då dom ska göra spirometri, har fått en inhalator med luftrörsvidgande då jag nu hostat och mått dåligt sen i september. Har inte velat gå till läkaren då jag inte ansett att dom tagit mig på allvar = slöseri med både tid och pengar.
Men nu fanns ingen utväg längre...

Annars mår kroppen skapligt, många behandlingar med Kraniosakral terapi gör underverk med både kropp och själ. Känner mig inte längre som en 85-åring i kroppen, börjar nog närma mig 25 istället :)
Vikten börjar tyvärr också närma sig den nedre skalan på vågen :( Har tappat 4 kg sen i höstas...
Men med lite ordning på livet så ska väl det vända hoppas jag.

Nu dags att sova, klockan har blivit allt för sent (som vanligt...)

Skitsnack

Vad fasen är det som händer??
Skitsnack om mig kan jag inte tåla, speciellt inte när det är osanning     >:(

Livet är upp och ner, jag vet inte vad som kommer hända i framtiden, jag kommer ha min älskade dotter hos mig och sen får vi väl se vad som händer.
Förhållanden är inget man ska satsa på om man är som mig.

Just nu letar jag jobb och bostad och hoppas på framtiden. Har fått lite tips av en ny vän och hoppas det ska hjälpa mig lite.

Egentligen är jag kär, men när det inte känns som det är besvarat så behåller jag mina innersta känslor och visar bara ytliga. Varför förstöra en vänskap i onödan när man kan ha trevligt ändå??