Ensam

Helt sanslöst vad man kan känna sig ensam fast man egentligen inte är det.
Har sån enorm saknad efter en viss människa att jag inte kommer sluta känna mig ensam förrän jag träffar denna igen.
Saknaden efter Zita gör ju inte livet enklare heller. Jag vill bara gråta varje gång jag tänker på henne, men som jag är uppvuxen så är det en svaghet att gråta så jag törs sällan visa att jag är riktigt ledsen.
Lovisa var så underbar idag, hon tröstade mig med att det kommer fler Zita, hon visste inte när, men det skulle komma.
Älskar min dotter och vill bara göra vad som blir bäst för henne. Hon är allt jag har...

Förbannade djävla idioter!

Ja, men god morgon här kommer idioten och går bakom ryggen på dig och kör över dig.

Varför i helvete ska man ställa upp för andra när det alltid visar sig att man bara får skit tillbaka. Så försöker dom ursäkta sig med att det är så mycket annat som stressar dom. Jävla skitsnack, dom får väl för fan stå för vad dom säger, tycker och gör precis som jag får göra det!!!!

Men varsågod, vill dom göra allt själv så gärna för mig!

Orka diskutera!

Varför tjafsa om en massa skit?
Sånt som har hänt går inte att påverka.
Sånt som hänt uppfattas olika av alla.
Varför försöka en människa berätta något för mig som de hört av en annan när jag själv var med vid händelsen. Jag VET vad som hände och vad som sades, inte exakta ord, men tonfall och kroppspråk går inte att ljuga med.
Jag vet alldeles för mycket egentligen. Men vissa saker väljer jag att hålla för mig själv då det bara skulle göra onödig skada om det kom ut. Visst ska man inte fuska med vissa saker, men det har inte skadat någon och nu är problemet åtgärdat och kommer aldrig hända igen

Jag får nog sätta mig ner och skriva en hel jättelång story om allt jag upplevt sista året. Det kommer bli långt, det kommer bli innehållsrikt, det kommer säkert bli i helt fel tidsordning, men det kommer vara SANT varenda ord!!!

För mycket av det goda?

Ja, ibland blir det för mycket av det goda kanske.
Att ha en som man vill ha för evigt, men på grund av olika omständigheter inte kan vara mer än KK för tillfället har jag nu vant mig vid. Jag försöker njuta av de få stunder vi får ihop och vägrar vara svartsjuk eller efterhängsen.

Men när en vän (som jag varit KK med) hör av sig och erbjuder sig så känns det som ett problem.

Jag vill ju gärna njuta av de stunderna också. Att han är upptagen ser jag inte som MITT problem. Det är hans val och något jag respekterar. Han vet att jag inte är ute efter något mer samtidigt som jag vet att han inte vill ha mer än njutningen för stunden.

Men när mitt hjärta tillhör en annan så känns det helt fel för min del. Ska jag följa hjärtat, hjärnan eller kroppen???

För övrigt så talar ALLT för att jag ska hålla mig i Sverige en lång tid framöver. Efter såååå oändligt mycket strul så har nu mitt pass bestämt sig för att gömma sig. Jag har valt att inte se tecknen, men nu kan jag fasiken inte blunda längre. VAD kommer hända om jag trotsar allt och åker?
Det värsta som kan hända för mig just nu är att jag aldrig mer skulle få se min underbara älskade goa dotter som jag älskar över allt annat i världen. Hon betyder allt för mig och jag vet att jag inte skulle klara av att leva utan henne. Utan henne hade jag inte varit vid liv idag, trist men sant.