Precis så känns det inombords, helt tomt. Ensamt och vedervärdigt.
Orkar jag ta ett steg till?
Vad tror han? Varför gör han som han gör? Varför vågar han inte stanna upp, inse faktum och gå vidare?
Känner mig snart som en desperat gammal tant på allvar.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar