ARG!!

Idag är jag bara så ruskigt förbannad. Jag blir sällan arg och när jag blir det så brukar det gå över snabbt. Men jag kommer troligen vara arg några dagar nu. Det som hänt är inte överkomligt, det finns ingen förklaring i världen som kan gottgöra vad han gjort.

Jag trodde inte han kunde sjunka så lågt så att jag tappade respekten totalt för honom, men det är precis vad som hänt.

Men nu är tjuven utlåst!!

Lugnt

Idag är det lugnare i huvudet, tack och lov.

Jag tror han börjar förstå, det verkar så. Jag kanske slipper bli elak och ilsken.

Tomt

Precis så känns det inombords, helt tomt. Ensamt och vedervärdigt.
Orkar jag ta ett steg till?

Vad tror han? Varför gör han som han gör? Varför vågar han inte stanna upp, inse faktum och gå vidare?

Känner mig snart som en desperat gammal tant på allvar.

Mera

Ibland blir det bara för mycket. Kan inte sluta tänka på en sak, fast jag vet att jag borde.
Inga krav betyder ju inga krav. Varför kan jag inte släppa det helt? Hjärnan har redan släppt det, men undermedvetet så gnager det stora hål.
Måste fokusera på mig själv nu, ta reda på vad jag vill, hur jag vill ha det och sen sätta upp mina mål och sträva efter dom.

Mållista för dagen ser ut ungefär så här:
x Töm hjärnan
x Sluta tänka på en del "saker"
x Reda ut det som varit
x Gör ett snyggt avslut
x Påbörja något helt nytt

Det var nog allt för idag hoppas jag.

Can´t smile without you....

Ånger

Ibland är det nästan så att man ångrar sig.

Men så funderar man lite och kommer fram till att man gjort rätt. Även om man väljer bort en viss trygghet så får man ju livskvalité istället.

Tryggheten får man skapa sig själv sedan. Kanske dags för mig att lära mig att vara trygg med mig själv. Lära mig att lita på MIG!

Förvirrat till max

Jisses. Världen är inte alltid som man tror. Visserligen blir jag inte förvånad över saker, men jag fascineras av mycket. Hur folk är, hur man behandlar sina medmänniskor, hur man beter sig och vad man gör och inte gör.
Ett trött inlägg blir det idag och förmodligen är det ingen annan än jag själv som förstår vad jag menar, men vad gör det. Det är ju inte heller meningen.

Varför är jag själv som jag är? Varför kan jag inte acceptera vissa saker och bara flyta med och leva livet. Allt vore så mycket enklare om man bara kunde stänga ute det man inte gillar och bara leva i sin lilla värld och vara nöjd.

Varför säger man inte bara "tack o hej" till de man inte gillar? Varför ska man umgås med jobbiga människor? Varför bryr man sig egentligen om vad andra tycker och tänker?
Jag tror att jag har lite sömnbrist, min hjärna går på högvarv och det surrar de mest bisarra tankar omkring där. Behöver skapa ordning i det kaos som kallas hjärna.
Jag tänker för mycket ibland och ibland tänker jag inte alls. Hur vet man vad som är rätt och fel? När är det viktigt att tänka och när kan man skippa tänkandet och gå på magkänsla?
Nu är jag så där ruskigt frågvis som jag är ibland, men jag har upptäckt att om jag sätter ord till mina tankar så hjälper det mig att få lite ordning i kaoset. Mitt sätt att hantera rädsla kanske? Vad är jag då rädd för?
Jag är nog rädd för det som de flesta är rädda för, att inte klara av livet!