olyckligt kär?

Jag tror nästan att jag blivit det.

Träffar man någon så brukar det ju alltid bli så till slut att den ena blir kär i den andre. Hittills har ajg alltid klarat mig ifrån att det varit jag som varit den som blivit olyckligt kär. Men nu verkar det som jag trillat dit.
Kanske är det egentligen bara så att jag blivit intresserad för att han är ouppnåelig? Han har ju gjort klart från början vad han vill och inte. Han är rälig och säger vad han tycker och tänker. Han är en härlig människa. Vi är så lika på många vis att det nästan skrämmer mig.
Men jag tänker inte förstöra det vi har genom att börja tråna efter honom. Jag får nöja mig med de bitar jag får och hoppas att min förälskelse går över eller att han en dag öppnar sina ögon och ser vem jag är.
Jag är ju ändå faktiskt fullt nöjd med det vi har, är ju bara lite orolig att det ska ta slut. Men jag litar på ödet och accepterar vad det för med sig.